Jag har den senaste tiden funderat mycket på vem jag är och hur jag fungerar. En stor fråga kan tyckas. Man kan också tycka att jag i en hyfsat vuxen ålder borde veta det. Men jag inser att jag haft många föreställningar om vem jag borde vara och att jag haft en ganska dålig tillit till den jag är och hur jag fungerar, egentligen.
Vad är egentligen mina egna värderingar?
För det är nog så att vi bär med oss så mycket olika typer av programmering och föreställningar genom vår uppväxt och även i vuxen ålder att det till slut kan bli snårigt att avgöra vad som faktiskt är dina egna tankar, värderingar, föreställningar och vad som egentligen är någon annans tankar om hur du borde vara. Vi integrerar omvärldens bilder och är ofta duktiga på att försöka leva upp till de olika bilderna som projiceras på oss. Av familj, av vänner, av samhället i stort. Till slut är programmeringen så inkörd att vi tänker att det är en del av oss.
Om den vi är och hur vi fungerar går stick i stäv med föreställningen om hur vi borde vara, kan det till och med sluta med att vi klankar ner på oss själva. Tankar om att man borde göra x, y och z, att man borde vara flitigare, en bättre förälder, mer vältränad, jobba flitigare, inte vara så lat pockar på i sinnet. Sakta men säkert kväver vi det som egentligen är vårt optimala sätt att fungera. Ju mer vi anstränger oss för att uppfylla den vi tänker att vi behöver vara, desto mer vilse hamnar vi.
Att börja trassla ur vad som är vad är lite som att trassla ur ett tilltrasslat garnnystan och ibland kan man behöva verktyg för att börja kunna vad som är du och vad som är andras föreställningar.
Landa i kroppen och i stunden
För mig har det varit en process där yogan och dess verktyg varit centrala. Det som varit mest hjälpsamt har varit att ge sig själv tiden och utrymmet att landa i kroppen, i andetaget. Att ge sig stunder när omvärlden blir lite mer tyst och inte pockar på så mycket så att du faktiskt kan börja förnimma och uppleva det som är du. Det viktiga är att dom stunderna blir av, inte att praktiken behöver följa ett visst mönster eller ha en viss längd. Min erfarenhet är att det är bättre att ge sig 5 minuter, det kan vara bara sittande precis där man är än att ha ambitionen av att yogapraktiken ska behöva vara 60 minuter fysisk yoga, 20 minuter pranayama och 20 minuter meditation för att ha en effekt. Det blir för svårt att uppnå och risken finns att du har gett upp innan du ens börjat. Att sänka tröskeln och också bilden av vad som är en daglig praktik har gjort att jag definitivt gör mycket mer yoga. För det händer ofta att när jag väl kommit igång är att stunden på mattan blir längre än jag tänkt mig. För att jag tappar tiden när närvaron i kroppen och nuet infinner sig. Och för att när jag väl kommit igång är effekten så omedelbar att jag gärna stannar en stund extra. Och jag har definitivt integrerat yogan mer till att bli små andningshål under dagen. Några djupa andetag här, sjunga mantra i bilen på väg till klasser, en stunds närvaro i kroppen där.
Human design som verktyg
En annan sak som jag på senaste tiden funnit väldigt hjälpsam är Human Design. Human Design är ett system som bygger på astrologi, I´ching och chakrateorin. Låter det som woo-woo? Kanske, men för mig har det varit till stor hjälp när det gäller att börja lita på att hur jag fungerar är hur jag är tänkt att fungera. Genom att mata in födelsedatum, tid och plats får man en s.k. bodygraph, din unika blueprint som du sedan kan använda som ett underlag för reflektion. Det finns en mängd tjänster där du gratis kan ta fram din bodygraph och också mycket bra gratis material om alla aspekter av din bodygraph. Human design är ett oerhört komplext system, med många olika delar och lager, som gör det möjligt att fördjupa sig i princip hur mycket som helst. Men grunden är att vi har olika sätt att respondera på livet och fatta beslut på. Vi tenderar ofta tänka att vi behöver tänka oss fram till olika beslut, men sanningen är att för de flesta av oss är det egentligen inte alls så vi ska fatta beslut. För mig utifrån min bodygraph ska jag fatta beslut utifrån min magkänsla i stunden. Jag kan lita på att det jag rent fysiskt känner inför ett val, just här, just nu, är det korrekta. Och det är en rent fysisk känsla vi pratar om, den kan te sig olika hos olika personer, men för mig är det som att kroppen skriker yes, en känsla av pirr, av förväntan, av inspiration. Om det inte känns som ett ja i magen, ska jag avstå just nu. Det viktiga för mig är att lära mig att lita på magkänslan även om jag i stunden inte rent logiskt kan förklara varför det är ett ja eller ett nej. Utifrån min bodygraph är det också extra viktigt att i så stor utsträckning göra saker som känns roliga, inspirerande, som ger mig energi och som känns som ett ja. En annan viktig aspekt är att jag ska respondera på livet, vilket betyder att jag nödvändigtvis inte behöver initiera saker, utan vara öppen för det som livet bjuder på och i stunden sedan avgöra om det är något för mig.
Det här har varit extremt hjälpsamt för mig, som ägnat nästan ett halvt liv åt att sätta alla andras behov först och också varit en som alltid försökt tänka ut vad som blir det bästa valet och ganska ofta plågats av att jag oftast blir med förvirrad och kan liksom inte tänka mig fram till beslut. Jag har alltid haft en väldigt stark magkänsla, men ofta känt en skam inför den, eftersom samhället i stort premierar logik och rationalitet. Jag kan räkna upp ett otal gånger när direkt i stunden känt vad som är rätt att göra, och jag kan också räkna upp väldigt många gånger när jag valt att inte lyssna på magkänslan, för den kan man väl ändå inte lita på? Jag har känt mig dubbel inför den, magkänslan. Lika mycket som jag vetat innerst inne att den leder rätt, lika mycket har jag valt att förneka den, för att det är flummigt, och för att jag sällan kan just förklara varför magkänslan säger en sak.
Att styra och samtidigt släppa kontrollen
Jag har under det senaste året experimenterat med att mer och mer luta mig in mot att låta magkänslan avgöra och faktiskt lägga mer tid på det som ger mig energi. Mindre tid på sånt som dränerar mig. Jag har gjort det aktivt och försöker också göra avstämningar med mig själv kring balansen. Och det som kommit ur det hela är anmärkningsvärt. På ytan kanske mitt liv ter sig som förut, men genom att lyssna på magkänslan och följa den, oavsett vilka impulser den gett mig, har jag tagit kontakt med människor som jag känt att jag vill samarbeta med och vi har skapat roliga projekt som är på väg att sjösättas. Jag har också vågat säga ja till erbjudanden som jag aldrig trodde skulle komma till mig. Jag har kunnat skapa en mer hållbar vardag, en jag inte trodde var möjlig.
Det känns som jag för första gången i livet mer äger den jag är, som om jag klivit in i mig själv och satt mig själv i förarsätet samtidigt som jag kan luta mig tillbaka, andas och låta livet komma till mig istället för att jaga efter det där livet jag trodde jag ville ha. Ett väldigt spännande motsatsförhållande, att vara den som styr samtidigt som jag släppt kontrollen utan att veta vart jag ska. Kompassen är min egna glädje, min inspiration. Kartan är i övrigt en blindkarta. Jag behöver inte längre veta. Jag vet att kompassen kommer att leda mig rätt oavsett var jag hamnar.
