Jag har funderat mycket på det här med näring, vad det innebär för oss som människor. Min resa kring detta ämne började i det mest konkreta formen av näring, nämligen mat. För snart 20 år sedan började jag intressera mig för mat och hur kosten påverkar oss. Jag insåg att det var viktigt att ge sig själv bra näring. För att få energi, för att ge kroppen rätt förutsättningar att läka, för att stråla.
Näring kommer i många former
De senaste åren har jag mer tillbringat med att upptäcka hur viktigt det är att ge själen, sinnet och kroppen näring i andra former än mat.
Näring i form av sunda relationer, både i kärlek och vänskap. Relationer där du känner dig sedd, bekräftad och hållen. Där du kan vara precis som du är, utan filter och masker. Där det finns en ömsesidighet och båda parter lyfter varandra och gör varandra bättre. Och inte att glömma bort den viktigaste relationen, den du har till dig själv. Att den relationen är hållbar, att du behandlar dig själv som du behandlar andra. Att du inte slår ner på dig själv, dömer dig själv för hårt. Att du tillåter dig själv att njuta, göra saker du tycker om som väcker din kreativitet.
Kroppen behöver också näring i form av rörelse, att bli använd. Och den behöver också få återhämtningen.
Yogisk syn på näring
Den yogiska traditionen pratar precis om det här. Att näring är mer än det vi äter, det är våra relationer, vår omgivning, våra tankar och också våra känslor, när vi tillåter oss att känna dem, så är de faktiskt näring för de mer subtila och esoteriska lagren av oss. Det vi ibland i yogan kallar för känslokroppen. För mig har den här tanken om att nära sig ur alla aspekter varit hjälpsam i att hitta ett mer hållbart sätt att leva. En påminnelse om att det inte räcker att äta bra, att näring kommer i många former och om jag ska kunna leva ett fullt liv, med full funktion, behöver jag se över alla delarna av den näring jag ger mig själv.
Näring skapar trygghet
Så länge vi inte när oss själva på ett bra sätt blir kroppen otrygg, den kan inte lita på att den kommer få det den behöver. Din kropp har helt enkelt inte tilliten, till sig själv. För min egna del har detta tagit sig i uttryck på olika sätt, låg självkänsla, negativt självprat, en känsla av att jag aldrig kommer bli “lyckad” (vad det nu än innebär?), kontrollbehov och kanske framförallt ett sökande, ett hoppande från den ena saken till den andra, ett sökande efter grejen som skulle fixa allt. Om jag bara förstått att jag hela tiden hade nyckeln i min hand. Så fort jag började på riktigt kunna lyssna på vad kroppen efterfrågade började en känsla av att kunna bottna i mig själv komma. Och ju mer jag bottnade i mig själv, desto lättare kunde jag höra min röst, mina behov. Och ju mer jag gav mig själv det jag behövde, desto tryggare blev kroppen. Och genom den tryggheten började helt plötsligt livet kännas som ett flöde, kontrollbehovet blev mindre, det negativa självpratet mindre närvarande.Och även om livet ibland kan vara utmanande så känns många saker mycket enklare, jag har förstått att det inte är en kamp. Så länge jag lyssnar till mina behov, min längtan och ger mig själv den näring jag behöver verkar det som att bra saker mer kommer till mig, istället för att jag jagar.
Så hur när du dig själv? Vilka områden har du kanske glömt bort? Vad behöver du lägga till?
