I lördags snubblade jag över en intervju med Björn Natthiko Lindeblad inför att han skulle fira sin 60-årsdag. Jag tror att de flesta känner till att Björn har ALS och kommer troligtvis inte leva så länge till. Jag har burit med mig intervjun i flera dagar, den berörde mig djupt.
Det som blev uppenbart för mig var att Björn är till 100% närvarande i stunden, i häret, i nuet. Min egna erfarenhet är att även om jag har intentionen att vara i närvaro, så går jag ändå oftast vilse i sinnet, i tankarna, och hamnar till slut i något annat. I tankar om det som komma skall, i det som varit, eller i en idé om vad stunden är. Ganska sällan är jag fullt närvarande, även om stunderna av närvaro är fler nu än vad de varit bakåt.
Det var så oerhört inspirerande och starkt att höra honom beskriva hur han till fullo uppskattar allt som livet bjuder på, dom små sakerna. Att få möta solens strålar med ansiktet, att klappa katten, att möta en främlings blick. Att han upplever en skönhet och närvaro på ett sätt han inte gjort tidigare, nu när allt i princip är ett farväl.
Det där fastnade, att vi ofta behöver komma döden nära innan vi kan börja leva, uppleva, närvara, på riktigt. Det blev en påminnelse om att livet är här och nu, och att jag behöver bli bättre på att ta vara på det. Och jag menar inte att jag ska behöva uppfylla någon slags bucket list, utan att bli bättre på att ta vara på alla stunder, att uppskatta dem, vara tacksam för dem, och att framförallt vara närvarande i dem.
Igår bar jag med mig Björn till min klass, hans inställning fick bli intentionen till min klass. I slutet av den kom en stund som jag var helt och fullt närvarande i. En helt vanlig måndag, i en kall gruppträningssal i Edsberg fanns några sekunder av total närvaro, tacksamhet, kärlek. Det var fint och stort. En av de större stunderna i mitt liv, trots att den var så….vanlig.
Livet har blivit för kort för att vänta på omvärldens godkännande, sa Björn i filmen om honom. Och det har han ju så rätt i. Tack, Björn, för att du visar vägen.
