En av de saker som får jag älskar att nörda i är yogalärarskapet. Och egentligen alla typer av ledarroller när det handlar om träning. Jag har den större delen av mitt vuxna liv jobbat som lärare i någon form. Min karriär som lärare började som danslärare (orientaliskt dans) , för att sedan ta steget in till gruppträningens värld där jag först utbildade mig till Zumbainstruktör, sedan Piloxing, core, Les Mills Bodyjam och diverse högintensiva klasser. Och till slut blev jag ju också yogalärare.
En bra yogalärare skapar trygghet
Det finns många gemensamma nämnare för vad som gör en god ledare i träningssammanhang. Jag tror alla uppskattar någon som är tydlig, någon som ser sina deltagare, som är uppmuntrande och som gillar det hen gör. En person som inspirerar helt enkelt. Det finns också många skillnader. En dansklass kräver något helt annat än en coreklass för att inte tala om en yogaklass. Det är helt olika tonarter, modus och energi, vilket är så oerhört spännande att utforska.
För mig är yogalärarskapet något som är väldigt komplext, yogan och andra body-mind tekniker för den delen, kräver att läraren kan skapa ett trygg utrymme för deltagarna att kunna praktisera i. Fokuset på närvaron i kroppen och andetaget gör att många möter sig själva på ett helt annat sätt än till exempel på en coreklass. Som lärare behöver du kunna skapa förutsättningar för att deltagarna ska kunna våga landa i kroppen och i andetaget.
Den egna praktiken är grunden
Det är också extremt viktigt att man som lärare har en egen levande praktik, och att man undervisar utifrån den egna erfarenheten och upplevelsen av sin praktik. I yogan mer än i någon annat märks det direkt om det läraren förmedlar bottnar i läraren. Om det är upplevt och förkroppsligat. Processat och idisslat. Jag vet inte hur många gånger jag gett mig på att undervisa saker som är nya för mig, som jag ännu inte riktigt ägt. Och resultatet blir alltid mindre bra.
Ha tillit till att det som behöver sägas blir sagt
Att undervisa yoga kräver också en närvaro i stunden, en förmåga att lita på att det som behöver bli sagt, blir sagt. Och det är just det här som är så otroligt häftigt med yogalärarskapet. Jag kan inte annat än beskriva det som att öppna upp sig till något högre, till universum, till alla yogalärare som gått före en och släppa sig fri i stunden. Att släppa kontrollen helt och ha tillit till att klassen blir så som den var tänkt att bli.
Med det sagt behöver man självklart ha en plan för klassen och innehållet, men för mig har det aldrig funkat att minutiöst planera klasserna. När jag var nybakad yogalärare skrev jag ner min klasser, planerade dem i detalj och gick totalt vilse i att följa mina planerade flöden till punkt och pricka. Och det är kanske så det behöver vara i början, att hitta sin röst och sitt sätt att undervisa är en process, som tar tid att förädla.
Så småningom kände jag mig trygg nog att släppa de nedskrivna klasserna och istället ha en idé om klassen och vad den skulle handla om och utifrån den idéen låta klassen växa fram. Ofta har jag kanske någon sekvens uttänkt, eller några positioner jag vill ha med. Det finns också en tanke om vad jag vill att utkomsten av klassen ska vara. Och naturligtvis en tanke om vad jag vill förmedla mer generellt som yogalärare.
Att släppa sig fri
Och det var någonstans där, när jag började släppa kontrollen och planeringen, som magin började hända. Jag hade gett mig själv tillåtelse att släppa mig själv fri, att så långt som möjligt vara närvarande i stunden. Jag har oftast ingen aning om vad jag ska säga på mina klasser, men saker kommer ur mig. Jag kan ofta förvåna mig själv under en klass med det jag säger. Jag har ingen aning om var det kommer ifrån. Jag gissar att det är en plats inom mig som jag helt plötsligt har åtkomst till, när jag vågar lita på att orden kommer.
Dansen mellan orden och tystnaden
Men lika viktigt som att ha tilliten till att det som behöver sägas kommer är att ha tillit till tystnaden. Att inte fylla klassen med onödiga ord. Att verkligen luta sig in till tystnaden, och låta den få plats. Så att eleverna hinner uppfatta sig själva, kroppen, andetaget. Skapa förutsättningar för utforskande, inlyssnande och närvaro. Och det här har varit svårare för mig, att vara uppmärksam på när jag bara fyller tystnaden med onödiga ord och när impulsen att förmedla något verkligen finns där. Det är något jag jobbat med i min undervisning under ett tag och det har varit spännande, om än lite skrämmande, att upptäcka hur mycket jag pratar, bara för pratandets skull. För mig har det varit utmanande att känna skillnaden mellan när det finns en impuls att förmedla något och när jag bara pratar för pratandets skull.
För mig är det en process av att göra både och, att släppa sig fri, samtidigt som jag är mer varsam och återhållsam med orden och låter tystnaden också vara med i undervisningen. Jag låter motsatserna mötas, prat och tystnad. Dom får dansa med varandra en stund.
Let’s talk!
Vad är viktigast för dig när du väljer yogalärare? Jag vill gärna höra vad du tycker gör en bra lärare. Och om du är yogalärare själv, hur har din process som lärare sett ut och hur jobbar du med att utveckla ditt yogalärarskap och pedagogik?
Bild av Abstract photo created by rawpixel.com – www.freepik.com
