Kan kroppen vara en väg in till mer närvaro, till en känsla av helhet och frihet? Om du frågar mig är svaret absolut ja. Kroppen behöver få blir mer högljudd, berättad, bli sedd, hörd och framförallt upplevd, känd.
Många av oss går igenom livet som huvudfotingar, ni vet såna som små barn ritar innan de fått koll på perspektiv, jättestort huvud och pinnben. Det är som att vi lever inuti våra huvuden, våra tankar och vårt sinne. Som om vi är ett enda stort huvud, perspektivlöst. Vi har tankar, åsikter och analyser om oss själva, om omvärlden, andra människor, mer sällan upplever vi oss själva bortom, eller snarare före tankarna.
Livet som huvudfoting
Att leva sitt liv som huvudfoting tenderar också att bli ett liv som levs och mäts utifrån görande. I dagens samhälle premieras görande. Resultat är det som räknas. Vi ska åstadkomma stordåd, annars är vi inget värda. Vi knyter upp hela vår självkänsla, självförtroende och identitet till görandet. Hur ofta har du inte fått frågan: “ Vad jobbar (=gör) du med?” Mer sällan är det någon som frågar vem du är. Men vad händer med oss när vi hela tiden behöver prestera? Vad händer om vi inte når upp till våra eller andras förväntningar? När vi är huvudfotingar.
Du är ett unikt uttryck av liv
Vi behöver ställa oss frågan om det är sant att vi behöver göra för att räknas. Hitta tillbaka till det som egentligen är. Du är ett unikt uttryck av liv, redan perfekt.
Min egna erfarenhet är att vi behöver hitta till en plats bortom orden och tankarna. Eller kanske snarare till en plats före orden och tankarna. Vägen dit är vägen in till kroppen. Till det som faktiskt hela tiden är här, är nu och framförallt ÄR. Landa i varandet, stunden, i kroppen. För du är också din kropp och alla dess delar.
Bortom och före orden
Bodyfulness är precis det, att landa i ett varande på insidan och mjukt börja lyssna och uppmärksamma vad kroppen berättar. Utan att du behöver göra analyser, optimera, ha åsikter eller ens begripa det kroppen berättar. En plats bortom och före orden. På ett sätt platsen som du en gång befunnit dig på, innan du kunde forma ord. Både som individ och som art. Vi bär alla med oss vårt ursprung i vårt DNA och en gång för länge sen var vi encellliga amöbor i ett urhav. Och en gång har vi blivit till som individer, befunnit oss på en plats som liknar urhavet, vaggade till ro inuti mammas mage. Ett återvändande och ett varseblivande av att den platsen fortfarande alltid är tillgänglig. Ett ihågkommande.
Rita kartan av dig
Bodyfulness handlar om den upplevda känslan av insidan. Som att börja rita kartan av dig, gå på upptäcktsfärd. För en stund få förlora dig i, och följa med i impulserna och upplevelserna av dig, ditt kött och blod. Låta dem få komma till uttryck oavsett hur de vill bli uttryckta. Så att du kan vara hela dig, uppleva hela dig. Kroppen får leda, sinnet får vara ett verktyg, inte tvärtom.
Bodyfulness är resan till dig själv, något du gör för dig själv, i dig själv.
Att få både förkroppsliga och absorbera
Du kanske frågar dig hur? Inom det vi kallar somatics, olika embodied tekniker och yoga finns många verktyg. Det handlar om att med hjälp av varsam guidning och genom både rörelse och stillhet luta dig in till dig själv i stunden. Att genom olika ingångar få förkroppsliga och bebo alla delar av dig. Det handlar också om att sedan få absorbera och integrera det du upplever, vilket kan göras genom rörelse eller stillhet. Ibland kan det handla om att också sätta ord på det upplevda genom att skriva eller prata.
Att trancendera eller att vara här- det är frågan!
Ända sen jag började fördjupa mig i den yogiska filosofin har det funnits ett skav i mig. Vissa delar (och kanske också vissa traditioner/skolor) av filosofin har aldrig resonerat. Inom den yogiska filosofin finns traditioner som betonar transcendentalism, det vill säga att vi ska genom att stilla sinnet och tankarna nå ett medvetandetillstånd som tillåter oss att förena oss med alltet, syftet med praktiken är alltså att transcendera kroppen och sinnet, och som jag tolkar det, också på ett sätt livet. Enligt traditionen når vi då frigörelse av begär, av lidande, av allt det som påverkar oss. För mig har den här tanken aldrig varit logisk eller önskvärd. Jag vet vilka fördelar det har att använda tekniker som hjälper stilla sinnet, men jag kan inte köpa den rätt pessimistiska synen på livet och på kroppen. Att livet skulle vara lidande och att kroppen är ett nödvändigt ont. För mig är livet ett av de största och mest magnifika mysterium som finns! Hur coolt är det inte att få leva? Och hur häftigt är det inte att jag blev till av ett befruktat ägg som sedan celldelar sig till ett embryo som sedan blir en bebis. Alla dessa celler som organiserar sig, en del blir skelett, en del tarmar…Hur är det ens möjligt att ett så avancerat system produceras om och om och om igen? Att det funkar?
Att leva fullt ut
Och att livet skulle vara ett lidande kan jag inte heller förlika mig med. Livet är så otroligt vackert, även med alla smärtsamma saker vi får vara med om, förluster och svåra händelser. För mig tror jag det är den där skörheten, att livet när som helst faktiskt kan ta slut, i kombination med en förundran över hur oerhört komplexa alla levande ting är som gör livet till något jag vill leva fullt ut. Dyka ner i. Jag som människa har möjligheten att se, höra, smaka, lukta och känna, jag är här, på den här planeten en kort stund, varför skulle jag inte vilja vara HÄR?
Du är ett kosmiskt mirakel
Snarare landar jag i att meningen är att vara här och att problemet är just det, att vi sällan är här. Vi är aningen i framtiden eller i dåtid. Bodyfullness är ett sätt att hitta tillbaka till HÄR:et. Genom närvaron i kroppen kan vi uppleva och bli påminda om att vi är ett kosmiskt mirakel som händer just nu.
Photo by Christopher Campbell on Unsplash
